fredag 27 januari 2012

Klokt om mångfald och representation


Mia Ahlgren, Emil Erdtman och Per Frykman skriver idag den hittills bästa reflektionen om människor med funktionsnedsättnings representation i medier. (på Second opinion).

Man trycker - med rätta - på att diskussionen måste breddas att gälla ett större mångfaldsperspektiv, tar stöd av den lilla forskning som finns och visar på positiva exempel utomlands. Läs den!

Kritiken mot "Mot alla odds" har varit högljudd. Så pass ljudlig att man lyckades få SVTs Debatt att släppa in ämnet. I och för sig bra gjort, men som vanligt gör formatet på det programmet att inget djup hinner nås. Debatten om detta ämne var i det avseendet inget undantag. (Anna Bergholz debattartikel här, SVTplay här.)

Jag menar att Debatten för och emot "Mot alla odds" hamnar snett. Några människor med funktionsnedsättning medverkar i ett tv-program på bästa mainstream-tid. Det är typ lika unikt som när tre muslimska tjejer ledde ett samhällsprogram för några år sedan och inte ville skaka hand med Carl B Hamilton. Vips ska de som deltar i programmet representera alla i sin sort - vilket är fullkomligt omöjligt eftersom den inte är homogen på något sätt, och sen diskuteras återgivandet av den gruppen som om det enda programmet bar ansvaret för helheten i media.

Klart det hamnar snett, när problemet är att skildringarna och medverkandet är så sällsynt att det inte finns utrymme för en mångfald av beskrivningar, roller och koncept att medverka i. Det riktigt stora problemet hos SVT - och resten av bolagen - är inte "Mot alla odds", även om det kan finnas berättigad kritik om stereotyper i det också. Det stora problemet är alla program som inte görs där personer med funktionsnedsättning medverkar. I underhållning, nyheter, dokumentärer, dramaserier, realityshower och frågesport. I livsstilsmagasin, som experter på nåt annat än sin rullstol, eller till och med som objektifierade på grund av kön (även om det i sig inte är nåt att sträva efter...). Man är f-n inte med knappt nånstans! (Svenska Dagbladet intervjuade mig tidigare i år med utgångspunkten att det är så mycket funktionshinder i media nu, dvs hotellsåpa, Hudik och Köping. Jag försökte visa att denna lilla puckel av medverkan förmodligen bara lyfte representationen från en liten bråkdel av nåt promille till nån lite större bråkdel av nån promille, och att mångfalden mellan programmens återgivande av människor var obefintlig. En ny feelgood-stereotyp är också en stereotyp även om den är snäll.)

Jag har sett bägge avsnitten, och so far har jag sett en expeditionsledare ta läkaren avsides och diskutera den myndige medverkandes hälsa utan att den själv är med, men också självklara uttalanden från expeditionsmedlemmar om hur kvinnor är (för det vet man ju) och att det väl vore bra att skicka begagnade proteser till de man möter längs vägen.
Men jag har också sett dussinet människor jag ännu inte lärt känna helt, ett äventyr jag avundas, och hunnit undra hur det känns för tv-teamet att åka jeep mellan kameratillfällena (för det antar jag att man gör) medan man skildrar hur folk tar sig fram på egen hand.

Fördomar har vi allihopa, och det skulle förvåna mig om ingen gör ett försök att beslå mig med mina i den här texten. Men representation kan aldrig stå och falla med ett program eller en text. Där måste man se helhet.

Och ser man till den förtjänar media all kritik den kan få. Men då inte främst för att man gör "Mot alla odds" eller de val man gör i själva återgivandet, utan för att enfald är enfald och bråkdelar av promillen aldrig kan skapa mångfald.
Technorati Profile